Hopplöshet

Jag hatar att känna såhär.
En uppgivenhet, en hopplöshet, som inte går att bota.
Jag river ner allt jag byggt upp, för att bli starkare igen.
Men är det verkligen någon idé?
Antagligen inte.
Men man vill så jävla gärna bara försöka, för det är en mänsklig strävan.
Man bara vill.
Men ännu en gång, så går det inte, det är inte meningen, helt enkelt.

Never

Never again, you would walk alone.
I'd stay by your side, and make a place for you to call home.
I'll keep you warm, just by my side.
If you let me.

RSS 2.0