Simply Martin

Förstår inte varför alla tankar ska krypa sig fram när man ska försöka slappna av..

Och ärligt, så vet jag knappt vad jag tänker just nu.

Varför jag ens tänker det, så ska det inte behöva vara..

Jag är otroligt förvirrad..

Vet knappt ut eller in längre, det bara går upp och ner, konstant..

Jag försöker intala mig att detta var bra, för mig också,

att jag behöver det här jag med.

Men oavsett vad så kommer samma tanke tillbaka, att jag saknar dig,

att jag saknar det vi hade, de stunder vi hade,

att ha något att gå och lägga sig för,

att ha något att faktiskt längta till, eller efter..

Nu längtar jag bara efter att må bra igen,

för ärligt talat, så är jag trött på att må dåligt, det har jag gjort i hela mitt liv.

Jag vill må bra NU.

Och tillbaka till ruta ett igen, jag bryter ihop, gråter, andas tungt..

jag ligger under täcket och önskar du var där och höll om mig, som när något annat hemskt hade hänt..

Jag försöker, men jag kan inte.. inte längre..

Jag sätter mig på bussen, på samma plats som alltid, och nästan väntar på att få vila min hand på ditt lår..

Livet är orättvist..