Simply Martin

Börjar dagen ganska bra till och med.

Telefonstamtal från Manpower.
Intervju på Fredag kl 09:00.
Även om det inte är det idella jobbet,
så är jag glad att någon ringde.
Ett jobb är ju alltid ett jobb.
Det är inte där jag vill vara,
men har inte så mycket att välja på just nu.
Det är antingen de,
eller att bo på gatan framöver.

Förövrigt så mår jag skit just nu,
jag känner mig ansvarig till varför
vissa personer mår dåligt just nu.
Det vill jag inte att du ska göra.
Jag vill kunna göra dig glad,
inte göra saker värre och få dig att må dåligt.
För då känner jag mig totalt jävla
misslyckad.

Jag är ganska opepp idag,
även fast gårdagen var riktigt bra.
I feel like crying a little bit.
Men jag orkar inte ödsla energi på det.
Jag skulle göra allt,
för att få vara med dig.
Men jag måste acceptera att det inte är så,
det kanske kommer bli så.
Vem vet..
Jag saknar dig jävligt mycket iaf,
det hoppas jag att du vet.
Min dag är inte densamma utan dig.
Fast på ett sätt, så känns det bra.
För jag vet att mina känslor är äkta.
Att det gör så ont att sakna någon så mycket.
Att tänka på personen, dygnet runt.
Att inte vända huvudet till det som varit.
Att tycka om någon så mycket.
Det händer inte varje dag,
och det är jag glad för.
Även om det gör ont,
och det är jobbigt,
så kanske det är värt det?
Att man saknar någon så mycket,
måste ju betyda något, right?

Varje dag går jag verkligen och undrar,
hur din dag har varit.
Vad du har hittat på,
har du mått bra idag?
Men jag får känslan av att man gärna vill fly,
fly undan det som är jobbigt.
Vända på huvudet och låtsas som ingenting.
Livet kommer alltid ikapp en, vare sig man vill eller inte.

I'm done running, take a chance.
I'm done being scared, take a chance.